Då var det då dags för det årliga surfet på Stenudden. Jontes ivriga lobbyverksamhet, på alla tänkbara sociala kanaler, hade gett resultat. Björnarn infan sig ca kl 17 på Stenuddens parkering. När vi lämnade jobben stod vindmätaren på 14 m/s så 4.2 kändes rätt. Jonte hade varit nere och tittat och riggade 3.7. Borde anat oråd redan här.
Väl vid startlinjen kändes allt rätt. Nu skulle det bli åka av.
Och det blev det. Det var duktigt tryck i seglet och dyningarna var riktigt stora. Min nivå räcker inte för att våga sig in på inre revet utan jag nöjde mig med att försöka få ordning på offshore seglingen. Efter några repor blev jag nyfiken på hur stort det var på yttre och efter ett par kryssben var jag framme. Nu verkade vinden ha växlat upp. Hade stora problem att hålla seglet och beslöt mig för reträtt. Jag insåg ganska snabbt att slöra tillbaka hela väge skulle bli riktigt jobbigt. Då dök den upp.
En liten gräsplätt bland alla onda stenar. Det måste vara ett tecken tänkte jag.
Visst var det en riktigt fin fin gräsplätt som jag landat på. Men det var ju några meters ”walk of fame” tillbaka. Nu blåste der rejält och det var svårt att bara gå med en bräda i famnen. Väl i säkerhet vid bilen såg jag att 14 hade blivit 19 m/s så känslan var rätt. Nu blåste det utav bara…
En liten titt på grafen nedan ger att det troligen ökat från 16 till 19 m/s medans jag vara ute. Jonte verkade nöjd med 3.7…så jag fick lånat med mig hans gamla Ezzy för att fundera på om det är vettigt att äga även en sådan
4.2 när jag kom till bilen förstod jag varför 4.2 kändes galet stort!
Lämna ett svar