Västkust Religon

Timmarna går långsamt när man sitter i kyrkan… Varför kan inte prellen jama klart framme vid altaret. Fattar han inte att det blåser ute. Har han inte sett att träna svajar utan för det dekorerade runda fönstret… Ingen annan verkar lägga märke till detta fenomen heller av alla som i kyrkan just nu tittar på en bunt konfirmander som snart har satt sin sista fot i kyrkan på ett tag. Foten vill inte sluta röra sig.. upp ner upp ner upp ner i rask takt. Kan man med att ta en snabb koll på utpost-hallo.nu och dmi.dk? Kanske utan att någon ens lägger märket till det. —– En bunt konfirmander och en timma senare sitter jag och laddar med  fet potatissallad, rökt kalkon och mineralvatten. Det hela toppas med en smarrig cheesecake. Resultat: Smockmätt. Tur att det tar en timma för mig innan jag kan va på vattnet skrockar jag inombords för mig själv. Tidigare på dagen hade jag upplyst micke om årets händelse han inte ville missa. ShreddTeds surfpremiär för 2012. Han skulle fiska var det tänkt och var inte alert på att det skulle blåsa.  Han intygade med ett mms att läget såg bra ut, vinden var på gång. Dmi lovade inte mycket, 8-11 sent på kvällen. Smhi lovade 12-14 under kvällen och blev därför dagens favorit. 25 Bångstyriga makrillar senare landar jag i långekärr och bilen laddad med en skate samt 5.3 & 5.9. Micke står och ljuger som vanligt för ett par som höll på att rigga. Det visade sig vara kate och hennes kompanjon som tydligen gästat i sunningen några gånger.  För en gång skull är jag färdig först, det måste vara ett gott tecken. Vinden såg lite tunn ut men 5.9 skulle funka, det var jag ganska säker på. Målet för kvällen var igentligen inget alls. Jag var mest intresserad av att se om jag mindes hur man gjorde. Det var ju trots allt runt ett år sen sist. Efter en lång dag på ett stökigt och choppigt Haby förra sommaren hade mina knä protesterat. Smärta på jobbet i fyra dagar efter påminde mig att surf kanske inte längre var ett alternativ för mig. Sagt och gjord stapplar vi alla fyra ner för sprängsten slänten och vadar ut…. Vrid rätt brädan, flippa seglet, en sista koll på stroppar, hängselelinor och buk. Check! Good to go! Alltså vilken jävla känsla det är… år efter år.. Första bogen efter ett långt uppehåll är nästan religös. Man känner att vinden finns där. Ingen fjuttvind som låtsas blåsa utan den med ordentligt pondus, den som ger skjuts omedeldirekt. Ståpälsen brottas med våtdräkten med dåligt resultat. Det är verkligen en härlig sport/hobby/religon. Dags att byta håll, det får bli en gipp. Det blir det alltid och allra helst en planande sådan. Check! Väl tillbaks så blev det den obligatoriska halv-loja volcan försöket som alltid slutar i ett patetiskt plask med armar och rigg spretandes åt alla håll. Dock alltid lika roligt och de som ser på får sig ett flin innaför hjälmen, det vet jag ju. Det är ju halva poängen. Allt känns bra, knät verkar hålla för dessa snälla förhållandena. Allt utom orken som är spårlöst försvunnen. All den där goa maten, all tid jag inte har tränat utan istället valt att ägna åt dotter och husbestyr gör sig raskt påmind. Det är dags att föreslå permission några timmar i veckan avsatt för träning.  Men det är en fråga att ta upp senare. Nu ska jag fokusera. Antal satta trick / timme är bedrövligt låg men kulhetsfaktorn är på topp. Alla hade kul, till och med kitaren som tappade sin bräda och fick bodydraga några kilometer innan micke var gentleman och puttade ner brädan. Det blev för mig några hyggliga försök på volcan, loopar, spockar och duckgippar och en massa lyckade vattenstarter och ikrokningar av hängsele. Check! Solen börjar gå ner och micke vinkar att han ska ge sig. Jag hade tänkt samma tanke en stund men ville inte. Klockan ringer ju 05.30 i morgon så det är ändå dags att jaga lite sömn. Alla packar ihop lite småslitna, nötta och inte minst nöjda trots att kate hade frusit som en eskimå utan bäverförhud samt hennes vän hade hånglat så intensivt med en brännmanet att han bränt sig inne i mun. Yaikes! Lite stel i knät var jag men inte värre än efter en hård dag på jobbet. Jag var nöjd. euphorisk, hög på endorfiner, förbannat jävla nöjd. Bilen rullar hem i sakta mak. ungefär så fort som foten orkar trycka på gaspedalen. Jag tänker på hur de religösa upplever vistelsen i kyrkan och funderar på om de känner samma känsla där som jag nu upplever efter mitt surf. Det är nog inte omöjligt. För just nu är min hjärna tömd på alla bekymmer krämpor och besvär. Min kropp och tanke känns ungefär som en enda stor svävande helig ande på väg hem till sin säng i väjern. Surfing är min religon….